jag är bara så otroligt tacksam att jag är gift med den jag är!!! Visst jag kan bli irriterad, arg, ledsen mm på honom, men det är inte de känslorna tänker jag inte prata om. De jag vill säga är att jag är tacksam att jag har min underbara man och att han en dag vid altaret sa ja till mig, eller vad ska jag säga... han sa inte mina rätta namn.. men han sa ja till ett äktenskap med mig!! jag med mina brister, men han klagar inte på mig eller ber mig göra det ena eller andra, han kör inga förhandlingstaktike, kommer med långa listor på vad jag ska göra eller mutar mig på ett eller annat sätt. Där tror jag att vi tjejer ha mycket att lära av våra män. När jag städar vårt hem får jag aldrig höra... du glömde dammsuga under mattan... du la in barnens kläder fel....men hur gör vi, är vårt sätt alltid det rätta sättet? visst kan jag ibland flika in och påminna, rätta honom i hans städning mm, men varför gör man så?? Är mitt sätt bättre än hans? och skulle jag stå ut med någon som aldrig blev nöjd med det jag gjorde... nej aldrig. (tro nu inte att jag brukar tillrättavisa min man i tid och otid, men visst kan det hända någon gång) man ska nog vara tacksam att man har en livskamrat vid sin sida och se det positiva i varandra, istället för varandras fel och brister.
Så tack för att du finns vid min sida Jörgen, jag hoppas vi kommer få måååååååååånga år tillsammans!! Undrar förresten om jag redan börjar få vårkänslor... nån mer???
Älskar dig ♥
